Tillbaka

Dopnamn förr

Våra personnamn är en del av kulturarvet, de speglar kontinuitet och förändringar, tradition i den egna släkten och bygden men också djärva nya namnskick.

Namn kommer från födelsenotiserna i Lunds landsarkivs Demografisk Databas Södra Sverige, Malmö stadsarkivs födelseböcker och Skånes Demografiska Databas. Merparten av beläggen är från 1800-talet men det finns församlingar så långt tillbaka som i mitten av 1600-talet.

Dopnamnsnormeringen har flera syften. Det första syftet är att underlätta sökningen efter individer i databasen, med enbart originalstavningen tillgänglig är risken stor att man missar många individer.

Det andra syftet är att göra en sammanställning av det historiska bruket av dopnamn för reflexion och inspiration, personnamnen är en spännande del av vårt kulturarv och en viktig del av vår identitet.

Ett tredje syfte är att ställa ett lättanvänt forskningsmaterial till förfogande för den akademiska forskningen, hembygdsforskningen och skolan. Tanken är att man där ska kunna få underlag för både stora och små studier, ett underlag som det annars skulle vara mycket tidsödande att få fram.

Hur normeringen har gått till

Under tidernas lopp har åtskilliga namn givit upphov till olika variantformer, av vilka vissa så småningom kommit att uppfattas som egna namn. Detta gäller i synnerhet de populära medeltida helgonnamnen (t.ex. Birgitta, Catharina, Cecilia, Christina, Johannes, Laurentius, Nicolaus), som utvecklat en rik flora av mer eller mindre särpräglade varianter. Det är omöjligt att ange någon bestämd tidpunkt eller över huvud taget några säkra kriterier för när en sådan variant bör betraktas som ett självständigt namn. Utvecklingen har givetvis skett successivt och med stor variation mellan olika språkbrukare, olika orter och olika kontexter. Inom ett så omfattande material som DDSS, som innehåller hundratusentals belägg från mitten av 1600-talet till slutet av 1800-talet, är variationen i språkbruk och språkkänsla givetvis avsevärd. Ett namn som t.ex. Kerstin kan under periodens början mycket väl ha uppfattats som en variant, ett smeknamn, en dialektal eller talspråklig form, kanske t.o.m. som en felaktig variant av det "korrekta" Christina. Under periodens slut har däremot Kerstin sannolikt av de allra flesta språkbrukare uppfattats som ett fullt självständigt namn. En ytterligare komplikation är att det förekommer åtskilliga svårbedömda mellanformer, som varken med goda skäl kan föras till ursprungsformen eller till den därur utvecklade varianten.

Dessa omständigheter gör att det blivit en tvingande huvudprincip vid presentationen av materialet att föra samman varianterna under en gemensam uppslagsform. Som uppslagsform har normalt valts den vanligaste varianten. Åtskilliga namn, som i dag uppfattas som "egna namn", har därmed kommit att redovisas under en uppslagsform, som i dag uppfattas som "ett annat namn". Till ledning meddelas här de viktigaste avvikelserna från dagens språkkänsla.

Ellen, se Elin
Greta, se Margareta
Jon, se Johan
Karin, se Katarina
Kerstin, se Kristina
Lorens, se Lars
Louise, se Lovisa
Magnus, se Måns
Mats, se Mattias
Mårten, se Martin
Märta, se Margareta
Niklas, se Nils
Olle, se Olof
Paul, se Pål
Peter, Petter, se Per
Sissa, se Cecilia

I några fall är dock en variantform så pass särpräglad och stabil att det förefallit rimligt att antaga att den under hela perioden normalt uppfattats som ett eget namn. Den redovisas då med egen uppslagsform. De viktigaste fallen är följande

Jöns, ej under Johan
Ola, ej under Olof

Litteraturhänvisningar

Fredriksson, Ingwar, Svenskt dopnamnsskick vid 1500-talets slut, Vänersborg 1974
Gulbrand, Alhaug, Lemmatisering av namnevarianter - ein nivåmodell basert på norsk materiale, Studia Antroponymica Scandinavica 1992, s. 115 - 120
Hagström, Charlotte, Man är vad man heter - namn och identitet, Stockholm 2006
Hornby, Rikard, Danske personnavne, Köpenhamn 1978
Klintberg, Bengt af, Namnen i almanackan, 2001
Knudsen, Gunnar, Danmarks gamle personnavne del I-II, Köpenhamn 1936-48
Kristianstads rådstugubok 1616-1637, Skånsk senmedeltid och renässans:20
Otterbjörk, Roland, Svenska förnamn, Stockholm 1981
Sondén, Astrid, Den bundna namngivningen, Släkt och Hävd 1959:2

Länkar

Statistiska centralbyrån (SCB)
Språk- och folkminnesinstitutet (SOFI)
Dialekt- och ortnamnsarkivet (DAL)