Domböcker i häradsrätternas, rådhusrätternas och kämnersrätternas arkiv
Få källor ger såg
rik kunskap om människors förhållanden som domböckerna. De vittnar inte bara om
brott och straff utan även om hur människor reglerat sina relationer
sinsemellan, hur de har handskats med sina ägodelar och sin ekonomi.
Domböckerna är fyllda av ögonvittnesskildringar av olika situationer i privat
-livet, i arbetslivet på vägar, gator och torg, i hemmen, på värdshus, i
skogar, på åkrar och ängar, sjöar och vattendrag. Vi får inblickar i hur
människor påverkats av krig, fred, sjukdom, fattigdom - allt i domböckerna
förankras i sitt historiska sammanhang. I domböckerna blottläggs relationer
mellan man och hustru, mellan rik och fattig, herrar och tjänare, makthavare
och underlydande. Det förgångna lever fortfarande mellan dombokens pärmar.
En dombok består
av en underrätts huvudprotokoll innehållande referat av
rättegångsförhandlingarna i kriminella och civila mål samt alla
ansökningsärenden, om vilka det inte är stadgat, att de ska tas in i särskilda
protokoll.
Till 1849 fanns
fyra instanser rörande mål som prövades vid de allmänna domstolarna. Första
instans var på landsbygden häradsrätten och i städerna kämnersrätten. Andra
instans var på landsbygden lagmansrätten och i städerna rådhusrätten. Tredje
instans var hovrätten och fjärde instans den högsta domstolen. År 1849
upphävdes lagmansrätterna på landsbygden och kämnersrätterna i städerna och
därmed reducerades instansordningen till tre. I vissa fall utgjorde hovrätten
inte andra, utan första instans, nämligen såsom ett forum privilegiatum.
Hovrätt var första instans i grova brottmål, såsom hädelse mot Gud,
högförräderi, landsförräderi och majestätsförbrytelse. Hovrätt var forum
privilegiatum för adelsmän i vissa mål, nämligen i svårare brottmål, i
tvistemål om fast egendom, arv, testamente, bouppteckning, konkurs mm (
upphörde i vissa avseenden 1864, i övriga 1916 ). Hovrätten var även första
instans rörande brott begångna av ämbetsmän och tjänstemän, i synnerhet
underdomares fel och försummelser i tjänsten.
I de delar av
riket som tidigare lydde under dansk lag ( t o m 1646 respektive 1658) utgjorde
häradsting och stadsrätt ( bytinget) första instans. Landstinget var andra
instans. Såsom domstol var landsting i dansk tid appellationsinstans för så väl
civil - som kriminalmål, samt i vissa fall även för första instans. Landstinget
var forum för tingsläsning av adelns sköten ( avhändelse av fast egendom genom
köp eller byte)och pantbrev. Tredje instans under dansk tid utgjorde kungens
rättarting. ( De danska kungliga rättartingsförhandlingarna finns tillgängliga
i tryck för vissa år under perioden 1537 - 1614 ).
Häradsrätternas
domböcker
Häradsrätten har fram till domstolsreformen 1971 fungerat som en underrätt på
landsbygden och i vissa mindre städer som var lagda under landsrätt.
Häradsrätter fanns i Götaland redan före mitten av 1300-talet och infördes i
Svealand med Magnus Erikssons landslag. Vid häradsrätten dömde en nämnd
bestående av häradshövdingen och tolv män (bönder) som var bosatta inom
häradet. Före 1823 utsågs nämndemännen av domaren. Från och med 1823 fick
bönderna valrätt vid sockenstämman. Häradsrätterna sammanträdde till ting, där
juridiska och andra för folket gemensamma frågor avgjordes. Enligt 1734 års lag
skulle häradshövdingen i varje härad hålla ting tre gånger om året: - första
gången om vintern, andra gången om sommaren, tredje gången om hösten.
Tingsterminerna meddelades till landshövdingen och kungjordes från alla
predikstolar. Om något grövre brott inträffade mellan de ordinarie
tingsterminerna kallades till urtima ting. Åren 1872 och 1935 utfärdades
föreskrifter om att häradsrätterna skulle hålla flera ordinarie ting per år.
Slutligen föreskrevs det i 1942 års rättegångsbalk att häradsrätterna skulle
hålla ting en gång i veckan.
Ordning vid tinget
Enligt 1734 års lag, rättegångsbalken 2 kapitel 3 § skulle tingsmötet inledas
med en gudstjänst. Därefter skulle häradshövdingen kungöra ting och tingsfrid
och de stadgar som allmogen borde ta del av. Sedan skulle ärendena tas upp i
följande ordning: först inteckningar som begärdes, därefter uppbud, sedan
Kronans och allmänna ärenden. Därefter behandlades brottmål samt tvister mellan
personer som bodde långt från tingsplatsen. Sedan kunde häradshövdingen ta upp
ärenden i den ordning han själv ansåg lämplig. Alla mer tidskrävande mål skulle
sparas till sist. Innan häradshövdingen for sin väg skulle han lämna utslag om
varje mål eller besked om oavslutade måls fortsatta behandling vid nästa
tingsmöte.
Dombokföringen
1734 års lag innehöll följande bestämmelser om dombokföringen. Skyldigheten att
hålla dombok tillkom liksom tidigare häradshövdingen och domboken skulle vara
riktig. Vid slutet av densamma skulle häradhövdingen foga förteckning på de
böter (sakören), som vid tinget fallit och " huru de fördelta äro."
Det stadgades vidare att i domboken skulle även införas alla syner jordatvister
med domen därå (R. B. 2:6) samt de fastebrev brev som utgavs ( J. B. 4: 1 jfr
även 4:10 ).
Småprotokoll
Stadgandena angående dombokföringen i 1734 års lag avsåg att alla mål och
ärenden som handlades vid tinget, skulle tas in i en och samma dombok. Under
den följande tiden kom vissa ärenden att brytas ut och införas i särskilda
protokoll. I vissa fall skedde detta redan före 1734. Uppbud och inteckningar
började föras för sig i och med att det därmed var lättare att skicka in
avskrifter av dem till hovrätten ( i enlighet med föreskrifter i kungl brev 25
maj 1701och 6 november 1712 och 1734 års lag (R.B. 7:3 ). Vid de underrätter
där särskilda uppbuds - och inteckningsprotokoll inte tidigare fört för sig,
skedde det från och med 1757 till följd av det kungl brev 15 december 1756 då
det föreskrevs att mål som gällde förmyndarskap också skulle föras för sig.
1776 ( K. brev
16/7 1776 ) föreskrevs att protokoll över äktenskapsförord skulle utskiljas ur
inteckningsprotokollen och föras särskilt. Samtidigt gavs de första närmare
föreskrifterna om inrättandet av " små - protokollen." Dessa ärenden
- uppbud, inteckningar, förmyndarskap och äktenskapsförord skulle sammanföras i
ett protokoll dock med särskild rubrik för varje grupp. Det skulle på
vederbörligt ställe anmärkas om något ärende av någotdera slaget ej vid tinget
förekommit. I marginalen skulle för varje mål anteckning göras om " namnet
på personen som det angår eller ock egendomen internas eller uppbjudas."
"Om laga
domstol i hvarjehanda rättegångsmål"
I rättegångsbalkens 10 kapitel finns uppgifter om var ärenden som berörde
personer bosatta i olika härader skulle behandlas.
Om en person
ville stämma en annan för skuld eller annat tvistemål skulle han stämma honom
inför den rätt där svaranden var bosatt. Hustrur och barn löd under den rätt
där maken respektive fadern var skriven. Tjänstefolk löd under den häradsrätt
där deras arbetsgivare var skrivna. Den som saknade fast bostad stämdes i det
tingsområde där han påträffades eller där han senast i riket var bosatt.
Om tvist uppstod
om arv eller testamente skulle ärendet behandlas av den rätt på landsbygd eller
i staden där den döde bott eller haft sin tjänst, oavsett var arvingarna var
bosatta.
Om någon ville
stämma person som varit förmyndare kunde det ske endera vid den rätt där
arvlåtaren var bosatt eller där förmyndaren bodde.
Om tvist i handel
uppstod mellan köpare och säljare i stad under pågående marknad eller under
andra omständigheter, och ärenden anmäldes till domstol direkt , skulle det ske
inför den rätt där handeln skett. Om tvisten behandlades först senare skulle
det ske inför den rätt där svaranden var bosatt.
Om tvist uppstod om trolovning, dess fullbordan eller avbrytande, skulle
ärendet behandlas av den rätt inom vilken kvinnan var bosatt, vare sig hon var
kärande eller svarande. Kvinnan kunde stämma mannen hos den rätt där han fanns
om så hon önskade.
Om kvinnan hade
blivit lägrad och påstod att det skett under äktenskapslöfte men mannen
förnekade detta, skulle ärendet behandlas vid den rätt där hon blivit hävdad.
Om en man övergav
sin hustru eller hustrun mannen och man visste var den skyldige vistades skulle
denne stämmas till den rätt där den oskyldige då bodde. Om man inte visste var
den skyldige befann sig skulle ärendet behandlas på sätt som angavs i 1734 års
lag, 13 kap 4 § Giftermålsbalken.
Tvister om jord
och egendom mm skulle alltid avgöras av den domstol inom vars område jorden
låg. Om egendomen sträckte sig över häradsgräns skulle rättegången ske hos den
domstol inom vars distrikt bostället låg.
Brott och
missgärningsmål, såväl grova som mindre, rannsakades och dömdes där gärningen
ägt rum, oavsett var gärningsmannen var bosatt. Om någon begått brott på flera
orter prövade domaren på varje ort om han var skyldig, men domen utsades av den
rätt där han sist prövades. Om det gällde svåra brott skall dessa rannsakas på
varje ort men domen över den brottsliga skulle fällas vid den domstol som
behandlat det grövsta brottet.
Köp och
försäljning av fast egendom
Regler för hur överlåtelser av fast egendom fick ske har noga specificerats i
såväl de medeltida lagarna som i 1734 års lag. " laga fång, därigenom man
jord, hus och grund, å landet och i staden förvärva må: ett är arv, om lagligen
ärvt är ;annat är skifte, om laga skift är; annat är skifte, om laga skift är;
tredje är köp, om lagliga köpt är; fjärde är gåva, om lagliga givet är; femte
är pant, om lagliga pantsatt och förstånden är." Köp, skifte och gåva
skulle ske skriftligen inför vittnen, med uppgift om villkoren för överlåtelsen
samt dess grund. Transaktionen skulle sedan lagföljas å den ort där fastigheten
var belägen. (jordabalken, 1 kapitlet).
Sålde man sin
jord på landet skulle köparen inför rätten, i det härad jorden låg, visa upp
sitt köpebrev och fastigheten offentligen uppbuda på tre allmänna häradsting.
Om inget klander förekom inom natt och år, efter tredje uppbudet, eller vid det
ting då tredje uppbudet skedde i den landsort där endast ett ting om året
hölls, skulle häradshövdingen utfärda att fastebrev på det, med dess namn,
häradets och sitt insegel. Om det som såldes låg inom flera härader skulle
varje del uppbudas i sitt rätta härad. Fastighetsbrev skulle skrivas in i
häradets dom -bok. Detta förfarande innebar att det tog minst ett år innan
köparen till en fastighet också blev dess lagliga ägare.
I städerna gick
överlåtelsen snabbare i och med att rådstugurätten sammanträdde kontinuerligt.
Jord, hus och tomt i städer skulle " wid öppna dörrar å rådstufwu tre
måndagar uppbjudas, fyra veckor mellan hwar uppbud …Kommer ej klander å
det köp, inom tolv veckor ifrån tredje uppbudet, vare det lagståndit, och sedan
friskilling given är, ska det med rättens fastebrev bekräftas. " I
fastebrevet skulle nämnas hur många alnar gården och tomten var lång, samt i
vilket kvarter och fjärding, och mellan vilka gator och gränder den var
belägen. I alla uppbud skulle summan nämnas för vilken jorden, hus eller tomt
uppbjöds.
Före 1734 skrevs
alla uppbud och fastebrev in i domböckerna vid häradsrätterna och
rådhusrätterna. Som nämnts ovan bröts de senare ut och samlades i särskilda
serier. Köpebrev, det vill säga avskrifter av köpebrev bifogades normalt det
första uppbudet. Vid första uppbudet lämnades även uppgift om när och på vilket
sätt säljaren hade erhållit fastigheten.
Genom
bördsrättens upphävande ( KF 21 december 1857 och KF. 22 december 1863) blev
det gamla uppbudsförfarandet överflödigt. Det avskaffades genom förordningarna
om lagfart och inteckning den 16 juni 1875. Från och med 1876 beviljades
lagfart omedelbart såvida hinder ej förelåg. Genom förordningen den 21december
1857 blev skyldigheten att söka lagfart utsträckt till den som genom testamente
åtkommit fast egendom.
Sökmedel: Fastighetsboken
(i häradsrättens respektive rådhusrättens eller tingsrättens och
inskrivningsmyndighetens arkiv), som består av ett register över alla
fastigheter i häradet (ordnade sockenvis) upprättat 1876. Registret speglar
förhållanden fr o m 1876 och framåt, men innehåller också uppgift om vem som
ägt den aktuella fastigheten före 1876, tidigare lagfartsdatum mm. Några andra
register över lagfarter i äldre tid finns i regel inte. Man spårar tidigare
fastighetsöverlåtelser genom uppgift om när och hur varje säljare hade
förvärvat fastigheten, information som ges vid första uppbudet. Ofta måste
forskaren börja sökandet i modern tid hos inskrivningsmyndigheten vid
tingsrätten. Fastighets beteckningarna har nämligen förändrats flera gånger
under 1900 - talet.
Bouppteckningar
och arvskiften
Ärvdabalken i 1734 års lag fastslog att "när dödsfall timar, då ska man
eller hustru, som lefver efter, ehvad förord gjorde äro, riktigt uppgifva och
låta noga uppteckna alltsammans i boet, så löst som fast, sådant som det vid
dödstimman var, med alla skrifter och handlingar, fordringar och gäld, i
arfvingarnes eller deras förmyndares eller ombudsmäns närvaro; skrifve och
samma uppteckning under, der den gälla skall, med edlig förpligtelse, att ej
något med vilja och vetskap är dölgt och utelämnadt, utan att allt riktigt
uppgifvet … Med uppteckning må ej längre uppskjutas, än högst tre månader
efter dödsfallet ….Nu är boet upptecknadt; då bör en avskrift af
bouppteckningen hos domaren ingifvas inom en månad derefter; men i häradsrätten
vid det ting, som näst efter en månad infaller. Är någon av arvingarna omyndig
eller utrikes stadd, varde ock den rätt hos domaren intecknad, som omyndig
eller utrikes vistande i arfvet eger.
Enligt 1669 års
förmyndareförordning ( § 4, 6 och 11) skulle bouppteckning (inventarium)
upprättas när en make dog och jämte den efterlevande maken efterlämnade barn,
samt när båda föräldrarna var döda och efterlämnade barn. I en sådan
bouppteckning skulle upptas " all barnens egendom", " i löst och
fast." Bouppteckningsskyldigheten före 1734 års lag var alltså högst
begränsad. Bouppteckningen skulle upprättas i två exemplar, av vilka den
efterlevande maken skulle behålla det ena och det andra tillställas närmast
fränare eller om sådana ej fanns, rätten. Det fanns ingen lagstadgad skyldighet
att ett exemplar av bouppteckningen skulle lämnas till domstolen och förvaras
bland dess handlingar.
Adelns
bouppteckningar lämnades till hovrätten till och med 1916 - därefter till
tingsrätt.
Sökingångar
- Bouppteckningsprotokoll upprättade vid respektive domstol (varierande
tidsomfång)
- Register över bouppteckningsprotokoll kan finnas i vissa domstolsarkiv
- Personregister upprättade vid arkivinstitutioner m fl
Konkurshandlingar
Konkurser handlades vid häradsrätter, rådstugurätter och hovrätter. Förfarandet
behandlas i handelsbalken i 1734 års lag. Konkursakterna, d v s bilagor till
domböckerna och protokollen i konkursmål, utgör ett rikt givande källmaterial.
I en konkursakt kan man finna uppgifter om och inlagor av fodringsägare i
konkursen, bouppteckning över konkursboet, handlingar om olika fordringar och
om konkursgäldenären överhuvudtaget.
Äktenskapsmål
(skilsmässor)
I 1734 års lag behandlas skilsmässor i giftermålsbalken. Sådana ärenden
behandlas även i 1686 års kyrkolag, kapitel 16. " Gör mannen hor, och vill
hustrun ej förlåta honom brott sitt, och hafver hon ej haft sängelag med honom,
sedan det henne kunnigt blef; då må skillnad i äktenskapet ske/ vid domstolen i
den ort, där brottet skett/och hafve han till henne förverkat hälften af sin
giftorätt i boet. Gör hustrun det; vare lag samma, dertill miste hon och sin
morgongåfva. Hafva de begge hor gjort och ändera med den andra förut ej blifvit
förlikt; då må deras äktenskap ej skiljas." Det var möjligt att få
äktenskapsskillnad om någon av parterna var vanför eller led av obotlig,
smittosam sjukdom och hade förtigit detta förhållande vid giftermålets ingång.
Domstolen dömde även till äktenskapsskillnad om den ena partern hade begått ett
så svårt brott att det resulterat i fängelsestraff på livstid, eller om maken
eller makan " anställt försåt emot den andra makans lif," eller om
den drabbats av svår sinnessjukdom som varat i minst tre år
Då domstol dömt
till äktenskapsskillnad hänvisade domaren parterna till konsistorium (
domkapitel ) för att få ett så kallat skiljebrev ( K. brev d 24 mars 1748).
Förmynderskap (
ärvdabalken kapitel 23)
Förmynderskapsprotokollen i häradsrätternas och rådstugurätternas arkiv
innehåller främst handlingar angående tillsättande och entledigande av
förmyndare. Enligt 1734 års lag skulle det vid rätten föras en särskild bok
över förmynderskap, som stå under dess vårdnad, innehållande de för vårdnadens
utövande nödiga anteckningar, i enlighet med bestämmelser, som av Konungen
meddelas. Förmyndaren skulle varje år lämna en ekonomisk redovisning till den
som var god man för den omyndiga. Gode män var i sin tur skyldiga att upprätta
en förteckning, upptagande förmyndares och de omyndigas namn och bostad, och om
denne blivit ombytt, även den bostad som i förra årets förteckning fanns
angiven. Har anmälan skett att omyndig saknar tillgångar, eller har
förmynderskap upphört, skulle det också uppges i förteckningen. Gode männen
skulle avlämna förteckningen före den 15 mars i stad till rätten på landsbygd
till domaren.
Brottmål
En betydande del av domböckerna består av brottmål. Stölder, bedrägerier,
slagsmål, fylleri, mord, misshandel, hor och lägersmål, eder och sabbatsbrott,
spel och dubbel, vårdslöst handskade med eld, olovlig jakt, skadegörelse - allt
finns i domböckerna. Där finns även utförliga utredningar i samband med
dödsfall där dödsorsaken av olika skäl behövde fastställas (självmord,
olyckshändelser mm). I sådana fall brukar även obduktionsprotokoll ingå i
utredningen.
Sökmedel
Saköreslängderna ( som i regel finns i slutet av varje tingssession i samma
volym som domboken) fungerar som ett bra sökmedel i de fall där den anklagade
blir funnen skyldig. Stämningslistor och uppropslistor, som ofta bildar en egen
serie i arkiven, utgör en värdefull sökingång. Stämnings - och uppropslistor
utgör ofta egna volymer i domstolsarkiven ( Häradsrätter, lagmansrätten,
rådhusrätter, kämnersrätten, hovrätter). Dessa listor innehåller uppgift om
namn och adress till både kärande och svarande, vad målet gäller
( T ex arv, förmynderskap, någon slags tvist, brott, etc), datum för stämning.
Alla instämda mål slutade inte alltid med rättegång - en del förlistes i
förväg. Ibland är stämningslistan kompletterad med uppgift om målnummer och
datum då målet kom upp inför rätten. I annat fall kan man få leta en hel del i
domboken - eftersom målen i regel tas upp i annan ordning på stämningslistan.
Allvarliga brott - mord, rån etc brukar inte finnas i stämningslistorna ( den
misstänkte är redan häktad ) - se nedan.
Sökmedel till
domböckerna kan även finnas i andra myndigheters arkiv. Det fanns en
fortlöpande kontakt mellan häradshövdingarna och landshövdingen rörande alla
grövre brottmål. Den kan följas i länsstyrelsens lansdskansliers diarier.
Kronofogdarna rapporterade alla brott som förekom i deras distrikt till
landshövdingen. Häradshövdingarna var från och med 1823 skyldiga att en gång i
kvartalet skicka en förteckning till kronofogden över alla som blivit dömda för
grövre brott (brott som inte fick sonas enbart genom böter). Kronofogden var i
sin tur skyldig att skicka uppgift om sådana personer till pastorsämbetet i de
församlingar som de dömda tillhörde. Häradshövdingarna och rådstugerätterna
skulle också skicka motsvarande förteckningar till kungl maj:ts
befallningshavande (länsstyrelsen) varje månad. Dessutom finns i länsstyrelsens
arkiv (landskansliet) alla utslag i brottmålet som behandlats av Kongl. Maj:t
eller annan överdomstol.
Från och med 1878
finns publikationen Polisunderrättelser, tryckt för bruk hos samtliga
polismyndgheter i landet. I dessa volymer finns uppgift om alla personer som
dömts för brott. Polisunderrättelserna finns i regel hos arkivmyndigheterna.
Rådhusrätten
(rådsturätten)
I äldre tid skilde man de facto mellan stadens råds administrativa och dömande
uppgifter. Dels utövade rådet sin administrativa myndighet i magistraten. som
alltså var ett förvaltningsorgan. Och dels funderade rådet som domstol,
rådhusrätten. Rådhus rätten var en av borgmästare och rådmän sammansatt
domstol. Den var permanent och skulle enligt 1734 årslag sammanträda tre gånger
i veckan.
Från och med
1600-talet fick magistraten även statliga uppgifter och fungerade därefter både
som exekutionsdomstol och som överexekutor.
Kämnersrätten
Denna domstol härrör ur den längre domstol, som enligt Magnus Erikssons
stadslag skulle döma mera bagatellartade mål ute på torget. Kämnersrätten
erhöll efterhand lokaler i stadens rådhus. På 1600-talet fanns domstolen endast
i de större städerna. Domstolarna dömde i första instans i tvistemål (dock med
vissa undantag) och i enklare brottmål. De grövre brottmålen rannsakades i
kämnersrätten och avgjordes i rådhusrätten. Domstolen bestod av kämnrespreses,
som samtidigt var rådman, och två kemnärer. Från kämnersrätten appellerade man
till rådhusrätten. Dom stolarna upphörde (samtidigt med lagmansrätterna) genom
kunglig förordning den 18 april 1849. Kämnersrätten, var i likhet med
rådhusrätten en permanent domstol som sammanträde två gånger i veckan.
Vissa
specialdomstolar (på lokal och regional nivå ):
Accisrätter:
Lilla tull- eller accisrätten handlade under tiden från och med
1660-talet till 1811 brott mot landtullförfattningarna. Även utövande av våld
mot tulltjänsteman upptogs av domstolen. Vidare hörde brott mot
brännvinsförbuden, lurendrejeribrott samt intrång i tobaksspinnerinäringen.
Såväl tulltjänstemän som rådmän från stadsdomstolen var ledamöter i domstolen.
Enligt bestämmelser 1672 och 1681skulle accisrättens domar överklagas i
kammarkollegium. Jämlikt instruktionen för kommerskollegium 1723 skulle
emellertid denna instans vara överrätt för accisrättens domar. Enligt 1776 års
landtulls - och accisstadga förelåg kompetensfördelning mellan kommerskollegium
och kammarkollegium skulle uppta överklagade mål beträffande tull -
accisbetjänters ämbetsbrott och hovrätten motsvarande mål angående våld mot
tullbetjänter.
Sjötullrätter:
Dessa domstolar fanns i varje stapelstad. Från dessa städer fick in-
och utförsel av varor till respektive från riket äga rum. Deras uppgifter
motsvarade accisrättens. Sjötullrätterna upphörde 1831 då deras kompetens
överfördes till rådhusrätten.
Hall - och
manufakturrätter
Dessa domstolar tillkom genom 1739 års hallordning och afskaffades
1846 i samband med närings frihetens utvidgande. Domstolen skulle finnas i
städer med fabriker och manufakturverk. Den dömde i mål som rörda denna
verksamhet, men domstolen hade även en kontrollfunktion genom att den skulle
utöva tillsyn över dessa näringar samt besiktiga och stämpla tillverkade varor.
Bergstings - och
gruvrätter
Dessa domstolar var inte blott specialdomstol för frågor rörande
gruv - och bergshanteringen utan även i Bergslagen domstolar med samma
kompetens som
Häradsrätterna. Bergstingsrätterna upphörde 1851, då häradsrätterna övertog
dessa domstolars kompetens.
Kyrkliga
domstolar
Under medeltiden fanns biskopsting och prosteting vid sidan av den
andliga domsrätt som utövas i domkapitlet, med biskopen som ordförande. Före
reformationen var påven i Rom högsta instansen i andliga mål. Efter
reformationen övertog konungen den högsta domsrätten i dessa mål samtidigt som
den andliga domsrätten dom att inkasseras, och endast domkapitlet kvarstod som
jurisdiktion. Domsrätten var: religionsmål, eller mål som angår rätta läran
eller religionen, ämbetsbrott av präst, vissa trolovnings- och äktenskapsmål.
Genom lag den 8 mars 1889 kvarstod endast ämbetsbrotten och genom lagändringar
1936 och 1948 har även den kompetensen upphört. Från och med 1949 handläggs
sådana mål vid allmän domstol.
Akademiska
domstolar
Vid tillkomsten av Uppsala universitet 1477 stadgades att lärare och
studenter inte kunde tilltalas vid allmän domstol. En akademisk jurisdiktion
med rektorn som domare skulle finnas. Samma slags domstol upprättades vid Lunds
universitet. Dessa domstolar upphörde 1852.
Tryckt
domstolsmaterial
En hel del underrätters domböcker har publicerats. I Gerhard Hafström, De
svenska rättskällornas historia,
6:e uppl (1970) finns en sammanställning över de viktigaste utgåvorna av dessa.
Ytterligare domböcker har publicerats under de senaste decennierna och flera
utgivnings projekt på går.
Källhänvisningar
och litteratur:
- Sveriges rikes lag, gillad och antagen på risdagen åhr 1734 (
Skrifter utgivna av institutet för rättshistorisk forskning, grundat av Gustav
och Carin Olin, serie 1, rättshistoriskt bibliotek, 37 de bandet, utg 1984).
- Det Kgl rettertings domme och rigens fortfolninger fra Christian III´s tid.
1-2 udgivet ved Troels Dahlerup. ( Selskabet for udgivelse af Kilder til dansk
historie) Khvn 1959
- Landsarkivet i Lund, Domstolarnas, städernas och fångvårdsanstalternas arkiv
i Skåne, Halland och Blekinge, red. Elisabeth Reuterswärd ( Lund 1987).
- Modéer, Kjell Åke, juristens källor i arkiv och bibliotek ( Lund, 1974
|