Vandringarna

Kraven på obligatoriska gesällvandringar utgick ur skråordningen redan på 1600-talet men de flesta gesäller valde att lämna sin anställning åtminstone något år för att lära sig mer om yrket på annan ort. Inofficiellt var det fortfarande så att en gesäll skulle ha varit ute och sett sig om för att lättare få avlägga sitt mästarprov. Det fanns helt enkelt väl inarbetade normer som visade hur en hantverkares yrkesliv skulle se ut och dessa följdes även om de inte hade stöd i skrålagstiftningen. Denna inställning visade sig bl a som vi tidigare sett också i förhållande till de gifta gesällerna. De allra flesta gesäller som valde att resa runt förflyttade sig främst mellan de svenska städerna.

Tittar man i passjournaler från Malmö och Helsingborg ser man mycket riktigt en och annan inrikes resa bland både mästare och guldsmedsgesäller, men framför allt anges Köpenhamn som resmål. Här är några exempel ur Helsingborgs passjournal för åren 1721-1745:

7 juni 1721: Guldsmedsgesällen Anders Hafrin till Köpenhamn och Lübeck (senare mästare i Göteborg).
13 juni 1721: Guldsmedsgesällen Friedrich Lutheroth till Köpenhamn.
22 juli 1730: Guldsmedsgesäll från Malmö till Köpenhamn.

I Malmös passjournal för åren 1770-1816 kan man förutom Wellers Stockholmsresa även hitta:

25 april 1775: Guldsmeden Mäster Peter Norlin och hans hustru till Köpenhamn (mästare i Malmö samtidigt som Weller).
25 april 1778: Guldsmedsgesällen Christian Kullberg, från Köpenhamn återkommen.
9 juli 1781: Guldsmedsgesällen Langberg till Köpenhamn.
16 augusti 1784: Guldsmeden Mästare Norlin (igen) till Köpenhamn.
1 september 1784: Guldsmeden Carl Fr. Schartau till Köpenhamn.

Två till fyra år var den vanligaste vandringstiden med det hände också att gesäller som gett sig ut på vandring stannade för gott. Genom lönearbetet på de olika orterna betalade gesällen för resor och uppehällen. Som medlem i gesällskapet blev han väl emottagen på främmande ort och fick hjälp med inkvartering och anvisning till lämplig verkstad. Det var inte bara längtan efter det okända och införskaffandet av nya kunskaper som drev gesällerna på vandring. Framför allt inom säsongsbetonade yrken som t ex murare, målare och timmermän var arbetsbristen det avgörande. Gesäller som inte kunde sysselsättas av sina mästare skickades istället ut på vägarna. Ett speciellt gesällpass utfärdat av mästaren gav innehavaren tillstånd att vandra runt på jakt efter arbete. Ränseln och vandringsstaven blev de attribut som kom att förknippas med gesällernas vandringar. Käppen blev för många ett värdighetstecken och kunde i vissa fall gå i arv från far till son. De var ofta konstfullt snidade men kunde också få behålla sin naturliga form, som på bilden ovan.

En ungefärlig beräkning från 1820 kan användas för att skapa en bild av hur många gesäller som förr kunde finnas ute på vägarna i Skåne. Malmö kunde det året räkna med besök av vandrande gesäller ungefär varannan dag. Av dessa fick tre av fyra leta sig vidare utan att ha fått anställning.