S:t Petri kyrka

S:t Petri omtalas för första gången år 1346 men har förmodligen grundlagts i början av 1300-talet. Byggnaden är uppförd i s k baltisk gotik och består av ett treskeppigt långhus med tvärskepp och koromgång. Exteriören präglas av strävpelarna och strävbågarna som stöttar sidoskeppen och koret. Tornet är resultatet av den ombyggnad som utfördes under 1800-talets slut.

Kyrkans äldsta delar består av det norra dubbelkapellet, dopkapellet från 1400-talet norr om tornet samt S:ta Annas kapell i söder, byggt omkring 1500. De medeltida takmålningarna har i större delen av kyrkan blivit övermålade och under 1800-talet bortknackade men finns bevarade i dopkapellet, främst tack vare dess dåvarande användning som förvaringsutrymme. Bildstormen som följde reformationen är också en anledning till att många medeltida inredningar och utsmyckningar försvunnit eller förstörts, bl a S:t Petris högaltare. Av renässansinredningen finns dock mycket bevarat, t ex predikstolen av sandsten och svart kalksten samt dopfunten i Krämarkapellet.

Altaret invigdes år 1611 och består av fyra delar sammansatta på höjden som skildrar nattvardens instiftande, korsfästelsen, himmelsfärden och förhärligandet. Altaruppsatsen har också två stora figurer föreställande Moses med lagens tavlor samt Johannes Döparen med korset.

Av de gravstenar som en gång täckt kyrkans golv finns en del kvar. Ett flertal epitafier, minnestavlor, finns också upphängda på flera ställen i kyrkan varav de flesta är från 1600-talet. Orgelfasaden och orgelläktaren är från sent 1700-tal och utförda i sengustaviansk stil.