Skråämbete och gesällskap

Det svenska stadshantverket reglerades fram till 1847 av 1720 års allmänna skråordning. Med denna försökte man skapa enhetliga former för det svenska hantveket. Hade ett yrke fler än tre utövare i en stad skulle det bildas ett ämbete, var antalet färre skulle hantverkarna ansluta sig till ämbetet i närmaste stad. För att bli mästare krävdes lära i yrket och tre år som gesäll, ett godkänt mästerstycke samt burskap i den stad man skulle verka. En mästare fick anställa så många lärlingar och gesäller som han önskade och det fanns inga krav på gesällvandringar som annars var vanligt i 1600-talets skråordningar. Kraven på lärlingarnas "bördsbrev" och att gesällerna skulle förbli ogifta under utbildningstiden var också borta. Mästarna tilläts inte heller sammanträda utan att en representant från stadens magistrat var närvarande.

Hantverksämbetenas huvuduppgifter bestod i att reglera arbetstillfällena, kontrollera arbetets kvalitet och gemensamt skaffa råvaror. Likaså skulle ämbetet erbjuda sjuk- och begravningshjälp och sköta den rättsliga verksamheten som gick ut på att hålla ordning bland ämbetets medlemmar. Dessutom ville man genom att ordna gemensamma dryckeslag efter de årliga sammankomsterna bidra till en bättre kamratanda och sammanhållning. Minst två gånger om året, oftast fyra, kallades mästarna till sammankomst i ämbetet. Medlemmarna valde ämbetets ålderman som kunde behålla sin befattning i flera år, ibland livet ut. Han var inte alltid den äldste utan den som hade mest pondus och hade förmågan att leda förhandlingarna. Vid sin sida hade han två bisittare. För särskilda uppdrag kunde speciella förtroendemän, s k deputerade, väljas.

Varje ämbete ägde en samling av rituella föremål som användes vid kvartalssammankomsterna. De viktigaste var ämbetslådan och välkomman (en tenn- eller silverpokal med lock) som ofta var rikt utsmyckade. Lådan innehöll ämbetets alla handlingar, lösa föremål och ekonomiska tillgångar och brukade hållas öppen under mötena för att markera att ämbetet var samlat. Välkomman användes som dryckeskärl när den nya mästaren hälsades välkommen. Den var full av krokar på utsidan där man fäste graverade minnesplåtar för varje nytillkommen mästare. När välkomman var fullbehängd kunde minnesplåtarna smältas ner till en ny välkomma eller ett annat dryckeskärl.

Gesällskapen var vanliga inom varje skråämbete trots att gesällsammankomster förbjöds i skråförordningen. Förutsättningarna för att ett gesällskap skulle bildas var att det skulle finnas ett visst antal gesäller inom en och samma yrkeskår på orten. Ämbetet utövade stort inflytande över det lokala gesällskapet genom egna representanter på viktiga poster och vid varje möte skulle ett visst antal mästare vara närvarande för att upprätthålla ordningen. För att ytterligare stärka kontrollen skulle gesällskapets övriga sammankomster ske under uppsikt av en mästare eller den s k krogfadern - den mästare som inhyste dem. Gesällskapet utgjorde ett kontaktnät för guldsmedsgesällerna både inom och utom landet och fungerade också som stöd vid konflikter rörande t ex löner, fridagar eller andra förmåner. De hade även till uppgift att hjälpa andra yrkesbröder genom sjuk- och begravningshjälp eller genom ekonomiskt stöd till vandrande gesäller. Det fanns också en speciell representant som hade till uppgift att ta hand om de arbetssökande gesäller som kom till orten och vidare hänvisa dem till den mästare som stod på tur och behövde arbetskraft.

I de större städerna hade gesällskapen även egna härbärgen där vandrande gesäller kunde ta in och ofta utan kostnad också få något att äta - mer om det längre fram. Gesällskapens invigningsritualer varierade mellan de olika yrkesgrupperna men var ofta ganska brutala. De ansågs vara nödvändiga för sammanhållningen inom gruppen och var också betydelsefulla eftersom en gesäll som inte tagits upp i gesällskapet kunde få svårigheter att skaffa anställning på sina vandringar. I äldre tid innehöll gesällskapens invigningsceremonier även viktig information inför gesällvandringarna. Gesällen fick då ta del av hur han skulle förhålla sig till andra och ge sig tillkänna som rättskaffens gesäll. Detta kunde innebära att lära sig en för ämbetet särskild hälsning eller hemligt handslag som skulle användas när gesällen sökte arbete i en främmande stad.