Mästaren

Innan den nyblivne mästaren fick utöva sitt yrke var han tvungen att ansöka om burskap hos stadens magistrat. Att tillhöra borgerskapet sågs som ett privilegium vilket sades upp när mästaren upphörde med rörelsen eller överlät den till någon annan.

I jämförelse med andra hantverksyrken kan man säga att guldsmeden hade en särställning. Även om guldsmidet räknas till de rena hantverksyrkena betraktades ädelsmeden många gånger som konstnär inom sitt område. Sedan lång tid har guldsmedsyrket ansetts vara ett av de mest aktade och kunde för utövaren innebära förtroendeposter i samhället som t ex rådman eller kyrkovärd. Guldsmeden ansågs av många representera både myndighet och redbarhet och han var ofta en välbärgad man. Att upprätthålla ära och heder var viktigt inom guldsmedsämbetet. Om en mästare förfalskade eller förstörde någon annans arbete ansågs han vara ovärdig att tillhöra ämbetet. Försökte en mästare gå bakom ryggen på en annan ämbetsbroder med syftet att ta över dennes gesäller bestraffades han. Det var också förbjudet att hyra ut sin verkstad till någon som inte tillhörde ämbetet eller att sälja sina varor för med än skäligt pris, osv.

Det fanns också en hierarki inom den yrkeskår som arbetade med ädla metaller. Man gjorde t ex skillnad mellan olika typer av mästare; guld- och silversmeder, guldarbetare, juvelerare och gravörer. Till de fattigare hantverkarna som arbetade med guld och sliver hörde guldslagare och förgyllare. Hovjuvelerare och hovguldsmeder hade kungligt tillstånd att verka utanför skrået - något som inte var populärt bland de skråanslutna eftersom guldsmederna vid hovet ensamma hade tillgång till en mer välbeställd kundkrets. Hovets guldsmeder och juvelerare var också vanligtvis utländska hantverkare, en faktor som ytterligare ökade motsättningarna mellan dem och skrået. Förutom denna grupp fanns också de s k "bönhasarna" som inte regelrätt blivit mästare. De bedrev därför sin verksamhet utanför skrået och i likhet med de gifta gesällerna kunde de utsättas för både förföljelser och hot.

Weller nådde slutligen sitt mål och blev guldsmedsmästare. Men med de privilegier och fördelar som följde med detta fanns också vissa skyldigheter. Bl a skulle kvartalsavgifter betalas till ämbetet och mästarna var också tvungna att närvara vid alla sammankomster. Weller utsågs till bisittare vilket innebar att han avlastade åldermannen i rutinärenden som t ex att bokföra mästarnas kvartalsavgifter, att skriva in- och ut lärlingar, utfärda lärobrev, skriva in gesäller, utse och syna mästerstycken, välkomna nya mästare mm. Vid sammankomsterna försökte man även lösa inbördes konflikter mellan mästarna och mellan mästare och gesäller. Olämpligt beteende under ämbetets sammankomster straffades med böter.

När Weller avlade sitt mästarprov utfördes detta i en redan etablerad mästares verkstad. Den 17 mars 1778 var det så Wellers tur att bistå med verkstadsutrymme när Ifwar Lunthin, som senare blev mästare i Lund, skulle utföra sitt prov - en "siilfwer socker strödosa" i Wellers "hus". Skådemästarna var desamma som under Wellers mästarprov; Malmömästarna Peter Norlin och Eric Malm. I början av november 1784 är det dags igen då Christian Silow utförde sitt mästarprov hos Weller. Silow etablerade sig som guldsmed i Malmö och hans mästarritning finns i likhet med Wellers på Malmö stadsarkiv.

Den 18 september 1795 avsäger sig Weller bisittarposten och ämbetet utser därför guldsmeden Christian Silow till hans efterträdare. Två år senare säger Weller upp sitt mästarskap och därmed avslutar vi resan vi gjort tillsammans med en guldsmed från 1700-talet.