Gesällhärbärgena

Med gesällvandringarna uppstod behovet hos de vandrande att söka skydd och hjälp hos sina yrkesbröder. Från början bistod mästarna med nattläger och ett mål mat för passerande gesäller, vilket i viss mån levde kvar på mindre orter långt fram i tiden. På större orter blev det dock för betungande och det inrättades därför härbärgen där gesäller på vandring kunde ta in och få sig ett mål mat innan de drog vidare. Hit skulle de även vända sig när de sökte arbete på orten och gesällskapet ansvarade för att de blev hänvisade till den mästare på tur som behövde arbetskraft. Genom att hänga en skylt med yrkesemblemet på husfasaden visade man var man fanns. De gesällskap som hade god ekonomi ägde ibland fastigheten där förutom härbärget även sammanträdeslokalerna kunde finnas. Andra som inte hade det så gott ställt fick hyra in sig hos någon mästare eller krog.

Den s k skådegesällen skulle tillkallas så fort en arbetssökande anlände och såg till att turordningen följdes. Genom sitt lärobrev och ett speciellt utfärdat pass bevisade gesällen sin behörighet att få utöva yrket. Detta kompletterades dessutom med en för varje yrke speciell hälsningsritual. Det låg inte enbart i gesällernas intresse att det fanns inkvarteringsmöjligheter för dem som mästarna inte ville eller kunde ta emot. Att ha gesäller boende för sig själva på stan uppfattades många gånger som ett hot av mästarna eftersom gesällerna stod utom kontroll och kunde arbeta "vid sidan om". De flesta mästare hade därför sina gesäller boende hos sig, men när detta inte gick försökte man istället samla dem på ett ställe där det fanns möjligheter att övervaka dem. Ofta förestods härbärget av en aktiv mästare, en s k krogfader, som valdes av gesällskapet. I de fall där gesällskapen bestod av många medlemmar var denne krogfader en f d mästare p g a arbetsuppgifternas omfattning. Han hyrde lokal, skaffade inventarier som t ex bord, bänkar och stop samt köpte in mat och dryck. Dessutom skulle han upprätthålla ordningen vilket inte alltid var så lätt.

Från början drevs härbärgena helt i gesällskapens egen regi men ämbetet fick alltmer inflytande över verksamheten under 1700-talets gång. Ett exempel på en byggnad som utnyttjats som gesällhärbärge finns på Medelpads Fornminnesförenings hemsida som kan bevistas här.