Mer om gästgiveriväsendet

Uppmaningar att upphöra med våldgästningar och införa härbärgen med skyldigheter för resande att betala för sig kan spåras ända tillbaka till 1300-talet. För att locka folk att bli föreståndare för sådana inrättningar lockade man med t ex skattebefrielser. Det var dock först under 1600-talet som det gjordes allvarliga försök att ordna upp förhållandena kring gästgiveriväsendet. Fria skjutsfärder och gästningar som tidigare existerat för resande i kronans tjänst avskaffades definitivt med införandet av 1649 års "Kongl. Maj:ts Krögare- och Gästgifvareordning". Särskilda inspektörer skulle se till att de nya bestämmelserna följdes och de boende i socknen eller byn skulle hjälpa till med såväl material som byggande. Man kan säga att det låg i allmogens intresse att ett gästgiveri blev byggt eftersom deras gårdar tidigare utgjort härbärgen för de resande. Ytterligare en förordning tillkännagavs 1651 samt en sammanfattning av de båda 1664 vilken gällde fram till 1734 då en ny kompletterande gästgivarordning utformades. I likhet med föregångarna förespråkade den att gästgiverier skulle upprättas längs de allmänna vägarna med högst två mils mellanrum.

Vägmätningarna hade under 1700-talet resulterat i regler angående milstolpar vid varje hel- halv- och kvartsmil. Milstolpen var starkt sammankopplad med skjuts- och gästgiveriväsendet eftersom den fungerade som hållpunkt för de som färdades på vägarna. Milstenarna från 1728 - som Hörbystenen är ett exempel på - var oftast rektangulära med avrundade hörn. Inskriptionen på dessa helmilsstenar består av en krona och därunder monogrammet FRS - Fredricus Rex Suecorum. Miltalet är förkortat till 1 M och under detta står årtalet då milstolpen restes samt initialerna J C, d v s landshövdingen i Malmöhus län; Johan Cronman. Halv- och fjärdedelsmilstenarna hade endast avståndet angivet. 1728 års milstolpar tillverkades vid stenbrotten i Höörs socken.

 "Ehur man färdas kring till fot, i vagn, till häst, Ett Värdshus världen är, och mänskan där en gäst." Versen är hämtad från en inskription på södra tullporten i Vänersborg och återgiven i en reseberättelse från 1700-talet. Den får fungera som exempel på de små välkomnande visdomsord som ofta mötte den resande vid stadsportar eller på gästgiverierna. På gästgivargårdarna skulle det finnas ordentliga utrymmen för de resande som sal eller "gästestuga" med kammare, stall och vagnslider.

På landsbygden och i mindre städer var gästgivaren och den som ansvarade för skjutsningen en och samma person medan man i de större städerna gjorde en åtskillnad mellan dessa två. Skjutsaren eller formannen skulle bistå de resande med vad de behövde i form av hästar, sadlar, vagnar, kärror, slädar eller båtar. Gästgivaren skulle endast erbjuda kost och logi. På varje gästgivargård skulle det över porten finnas en tavla som upplyste om miltalet till nästa gästgivargård och prisuppgifter som talade om vad det kostade att hyra en häst dit. För att låna ut hus- och stallplats hette det i gästgivarförordningen att gästgivaren skulle erhålla "skälig betalning". Det var därför vanligt att man upptog logi i sina gästgiveritaxor som tillsammans med gästgivarordningen skulle hänga väl synliga på lämplig plats inomhus. En nyhet fr o m 1766 var att alla gästgiverier skulle föra dagbok där de resande skrev in sig och angav var de kom ifrån, vart de skulle och hur många hästar de nyttjat under resan. Eventuella klagomål kunde också antecknas och syftet med böckerna var att hålla skjutsväsendet och gästgiveriverksamheten under uppsikt. Uppgifterna kontrollerades av länsmannen som kunde ställa gästgivare och skjutsbönder till svars för de brister som de resande anmärkt på.

Enligt en längd upprättad år 1767 höll gästgivaren i Hörby 4 egna hästar till de resandes tjänst. Så många som 75 av böndernas hästar stod till förfogande som reservskjuts och som hållskjuts fanns under de 24 första dagarna i månaden 6 hästar. Övriga dagar stod 7 hästar i beredskap på gästgivargården. Det totala antalet uppgick till 86 hästar och gästgivaren kunde också skryta med en järnbeslagen vagn, fem vagnar utan järnbeslag, en kärra, två slädar och en "kana". Först skulle gästgivarens egna hästar användas, därefter böndernas hållskjuts och som sista reserv, som namnet antyder, reservskjutsen.

Som exempel på hur en gästgiveribyggnad kunde se ut vid 1700-talets början kan nämnas gästgiveriet i Lyngsjö. Den utgjordes av en fyrkantig gård där den östra längan innehöll tingssalen, tre kammare med sängar och sättugnar, kök och källare. Den södra längan bestod av en dagligstuga med sättugn, två oeldade kammare med bord och sängar, ett stort kök och ett litet skafferi. Portskjul, stall och en oeldad kammare fanns i den västra längan medan kronostall och loge låg i den norra. Lyngsjö skilde sig dock från andra gästgivaregårdar vid 1700-talets början eftersom utrymmet mellan korsvirket var fyllt med tegel. Detta blev mer vanligt under 1700-talets andra hälft.